Monthly Archives: September 2014

Acne och Art Deco

Visst är det kul att Acne låter smycken ta så stor plats i sin senaste kollektion, för övrigt en vacker och tilltalande samling av huvudsakligen kläder. I en annons som finns på många platser i Stockholms innerstad spelar ett halsband huvudrollen, det finns inte ett klädesplagg i sikte på fotot i annonsen men bara ett stort skivformat collier kring halsen på en allvarlig kvinna med nedsänkt blick.

Kläder från Acnes vinterkollektion och ett stort halsband.

Kläder från Acnes vinterkollektion och ett stort halsband som spelar huvudrollen i Acnes senaste reklamkampanj.

Samma diskusliknande form återfinns också i ringar och som armband och örhängen. Materialen är silver och mässing i olika färger benämnda till exempel gun-metal brass och rustic gold!

Ring från kollektionen

Ring från kollektionen, i mässing som är en blandning av olika metaller och kan variera i färg.

...och ett armband.

…och ett armband också i mässing kallad “gun-metal”.

Hur står sig då Acnes smycken formmässigt? Såklart är de iögonfallande genom sitt stora format och sin formmässiga tydlighet och i viss mån kraftfulla aura. De ser ut som smycken för krigare och det gillar ju jag. Men detta till trots saknar de några av de viktigaste kvaliteterna hos smycken eller estetiska föremål, de egenskaper som vi i brist på bättre uttryck kanske kan kalla ett levande uttryck respektive dynamiskt formspråk. När jag ser Acne-smyckenas rena nästan rigida linjer tänker jag osökt på en del av de mer hårda och revolutionära Art Deco smyckena som producerades under det ur smyckes-synpunkt ljuva 30-talet. De visar oss vad som saknas i Acnes nya smycken.

ring

Ring i silver från 1933  av en av av 1900-talets mest namnkunniga formgivare Jean Deprés. Han umgicks i kretsarna kring Braque och Picasso, under första världskriget arbetade han med att tillverka delar till flygplansmotorer. Harmoni och dynamik samtidigt.

Brosch av samma konstnär, kallad smyckeskonstens Picasso.

Brosch av samma konstnär, kallad smyckeskonstens Picasso. Från 1930 talet.

Nittonhundratalet var ett oerhört komplext och rikt sekel i smyckeskonstens historia och en av alla höjdpunkter är de smycken som skapades i samklang med modernismen och kubismen. Huvudaktörerna var fransmän, och bland de viktigaste namnen är Deprés, Fouquet, Templier och Sandoz.

Brosch av Raymond Templier i mer exklusiva och traditionella materia.

Kubistisk brosch av Raymond Templier i mer exklusiva och traditionella material, guld lackarbete och diamanter. Vacker förskjutning i den cirkelformade kroppen. 1930-tal.

Alla dessa män var makalösa konstnärer som samarbetade med de allra skickligaste hantverkare. Deras smycken är icke-naturalistiska, de föreställer ingenting utan är geometriska figurer eller ren form. De arbetade både i traditionella ädla metaller men också i sammanhanget nya industriella material som gummi och stål.

Armring av Jean Fouquet också han från en känd juvelerarfamilj.

Armring av Jean Fouquet från 1931. Ebenholts och krom, den klubbades för ungefär en miljon kronor för några år sedan! Hyperradikal och skön, notera de livgivande kontrasterna mellan former, färger och material.

Deras stil brukar benämnas Art Deco, men strömningar i smyckesutvecklingen under förra seklet var så komplexa och förgrenade att det känns något oprecist att använda färdiga “begrepp”. Hur som helst är geometriska former eller kroppar centrala, smyckena definieras av rena “uttryckslösa” linjer precis som Acnes senaste smycken. Men när Acnes smycken är klanglösa är smyckena från 30-talet dynamiska, lekfulla och klangfulla. De rymmer subtila färg-, textur- och materialkontraster och förfinade brott och förskjutningar i de geometriska kropparna. Acnes föremål är i jämförelse med dessa mer statiskt händelselösa och stumma.

Gerard Sandoz, vacker och i sammanhanget ovanlig färgrik brosch. Vitguld, korall och sk onyx samt diamanter.

Gerard Sandoz, vacker och i sammanhanget ovanlig färgrik brosch. Vitguld, korall och sk onyx samt diamanter.

Om de högklassiga smyckesföremålen från 1930-talet är stjärnor i bärande roller spelar Acnes smycken statistens roll. Men en komplett film kräver ju många olika typer av aktörer, också smyckenas värld blir rik och full genom de föremål av olika slag som den rymmer.

Advertisements

The zipper

Som svensk är det lätt att känna sig stolt när dragkedjan kommer på tal; ännu en svensk uppfinning! I början av 1950-talet presenterade Van Cleef & Arpels sitt magiska collier “Zip”, ett av deras häftigaste smycken någonsin. Det lär ha kommit till efter en idé av Wallis Simpson, en av 1950-talets största konsumenter av lyxsmycken. Halsbandet är formmässigt både sensuellt extravagant och surrealistiskt coolt, tekniskt är det mycket avancerat. Smycket går att omvandla till ett armband och dragkedjan fungerar faktiskt. Det är inte konstigt att det lär ha tagit mer än ett decennium att konstruera det läckra halsbandet.

Zip som halsband och armband

The zipper som halsband och armband i guld och diamanter.

Bara ett fåtal halsband med dragkedjan som nav tillverkades av Van Cleef & Arpels under 50-talet och bara ett drygt dussin av dessa lär ha dykt upp på andrahandsmarknaden. Den enda prisnoteringen jag hittat är på en enklare guldvariant från början av 2000-talet, prislappen då var på ungefär 900 000 kronor. Säkert skulle det ha varit betydligt dyrare idag. Förvisso har den anrika juveleraren tillverkat halsbandet senare, år 2011 släppte de en kollektion med betydligt färggrannare men klenare och vansinnigt dyra varianter av det ikoniska smycket. Behöver jag tillägga att den moderna varianten inte på långa vägar är lika snygg som sina systrar från 50-talet.

Modern variant, inte alls lika kraftfull eller direkt i uttrycket  som sina föregångare

Modern variant, inte alls lika kraftfull eller direkt i uttrycket som sina föregångare. Saknar inte den moderna varianten sina föregångares pondus?

The real deal

The real deal, en zip från 50-talet.  Massivt och elegant med guld, lapis och diamanter. Ett föremål som helt saknar tvivel.

Modern variant, förvisso läcker men mindre platstisk och levande

Modern variant, förvisso läcker men mindre plastisk och elegant än tidigare varianter. Den ter sig nästan livlös i jämförelse med halsbanden från 50-talet.

När halsbandet blir buret uppstår en surrealistisk situation, det ser ut som om det går att dra eller öppna upp skinnet på den som bär halsbandet mot sin kropp. Bland annat hos Dali, den surrealistiska målaren par excellence, hittar man bilder på kroppar som delvis eller i stycken fått sitt skinn bortrivet och mina tankar går till sådana bilder när jag ser Van Cleef & Arpels halsband.

Kropp hos Dali som öppnats upp

Kropp hos Dali som öppnats upp….

Den legendariska modeskaparen Elsa Schiaparelli samarbetade med flera betydande 1900-tals konstnärer däribland Dali. Det var hon som beställde ett av Dalis första smycken, hans häftiga telefonlurar.

 

1949skapade Dali dessa lurar i guld med rubiner, smargader och diamanter. Dagens yngsta generation vet inte längre vad de föreställer.

1949 skapade Dali dessa lurar i guld med rubiner, smargader och diamant-er. Dagens yngsta gene-ration vet inte längre vad de föreställer.

Samarbete Schiaparelli/Dali

Samarbete Schiaparelli/Dali sent 30-tal. Klänning med skelettstruktur.

Kvinna smyckad med några av Dalis bästa smycken.

Dramatisk kvinna smyckad med några av Dalis bästa smycken. Hans smycken kan te sig något grova men visst är de iögonfallande.

En av den kreativa italienskans kända kollektioner är den från mitten av 30-talet när hon använder dragkedjor helt öppet som en visuell och viktig estetisk detalj i ett klädesplagg istället för att som tidigare dölja den som en enbart funktionell del av exempelvis en klänning. Detta var ett mycket djärvt och modernt grepp på 30-talet.

Vacker klänning av modeskaperskan från Italien.

Vacker klänning av modeskaperskan från Italien.

Annons

Annons för Schiaparelli.

Mrs Simpson

Mrs Simpson i skapelser av Schiaparelli.

1930 och 40 talen var fantastiska decennier i smyckeskonstens historia, då strålade konstnärlighet samman med hantverkskunnande, material-kännedom och en längtan att bryta ny mark och till förändring. Vilka mångfasetterade smycken som skapades!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Centralperspektiv och diamantslipning

Under renässansen lyckades man för första gången med konststycket att konstruera en korrekt tredimensionell bild, det vill säga en tvådimensionell bild som ser ut att ha djup. En förment tredimensionell bild är idag standard i de flesta sammanhang för hur en bild ska eller förväntas se ut. Under antiken kunde man ännu inte skapa sådana bilder och exempelvis romerska bilder ter sig med våra mått mätt ganska tekniskt primitiva.

arena

Väggmålning från Pompeji med en arenakamp. De enda målade bilderna som finns kvar från antiken är de romerska, kvar från det antika Grekland finns bemålade vaser.

Förutom att vara tekniskt primitiv kan en bild naturligtvis vara estetiskt storslagen, och det är många av de bilder som vi hittar i romarriket. Jag tycker nästan att det finns ett egenvärde i att de avviker från den moderna normen, bilderna andas och lever eller rör sig på ett friare sätt.

Skev skön bild

Skev skön bild från en vägg i Pompeji, bilden saknar ett korrekt enhetligt centralperspektiv.

Stilleben från romarriket.

Stilleben från romarriket.

För ungefär 100 år sedan konstruerades en modell för en standardiserad modernt slipad rund briljant. Det är en slipform som maximerar det färgspel och den briljans som en diamant kan ge upphov till. Modellen ligger till grund för hur de flesta diamanter slipas idag och den visar eller definierar hur underdelen och överdelen av en briljantslipad diamant ska förhålla sig till varandra och hur fasetterna ska formges och utformas för att skapa de ljus- och färgfenomen som man brukar vilja att en diamant ska kunna uppvisa.

En modernt "korrekt" slipad briljant betraktad ovanifrån.

En modernt “korrekt” slipad briljant betraktad ovanifrån.

Innan denna idealslipning för briljant formulerades slipades diamanter i friare former med stora variationer i bland annat olika fasetters storlek, underdelens djup osv. Sådana gammalslipade briljanter avviker kraftigt från den moderna briljantens utseende och uttryck.

Förvisso inte rund men ändå förmodernt briljantslipad. Skull inte fått godkänt idag.

Förvisso inte rund men ändå för-modernt briljantslipad. Skulle inte fått godkänt i slipskolan idag.

Inte heller den gula Tiffanydimanten är korrekt slipad.

Inte heller den stora gula Tiffanydimanten är slipad som man slipar briljanter idag.

Vilka briljanter är då de snyggaste, de för-modernt slipade eller de som slipats enligt vårt moderna reglemente? Förmodligen är det för att jag är lite rebellisk som det helt saknas tvivel i min röst när jag svarar att de tidigare och avvikande stenarna vinner. Precis som att de bilder som inte följer de tekniska normerna för en realistisk bild med djup är befriade från ett visst tvång så ter sig de gamla okonventionella och “oprecist” slipade diamanterna också befriade och mer orginella. Såklart att en diamant utan tvångströja lever och ter sig friare och mer rörlig än de som följer en kanon, eller ska vi kalla det för en kliché?

Teckning från 1600-talet med olika slipformer med fasetter för diamanter, former som utvecklats till den mer moderna former.

Teckning från 1600-talet med olika slipformer med fasetter för diamanter, former som idag utvecklats till mer moderna former bland annat den moderna briljanten.

Koh-I-Noor med sin oregelbundna och vackra struktur.

Koh-I-Noor med sin oregelbundna och vackra struktur.

Spridda skurar

Sparta var huvudstad i det antika Lakonien beläget i dagens Grekland. I det svenska språket hittar vi begreppen “spartansk” och “lakonisk” som bägge härstammar från spartanernas stränga seder och asketiska livsstil. Ännu idag är den hårdföra spartanska livsstilen ett ideal för många. Krig var centralt i den lakoniska världen; man krigade, födde soldater, tränade krigsföring, förberedde sig för strid etc. De enda medborgare som fick sina namn graverade på gravstenar var de soldater som dött i strid och en av deras kungar blev bestraffad för att han gift sig med en småväxt kvinna, hon skulle ju inte kunna föda resliga soldater! Man kan kanske anta att bruket att bära smycken inte var vidare utbrett bland spartaner. Enligt Plinius d.ä. bar dock soldater och gifta kvinnor ringar av järn, precis som Prometheus gjorde till minne av de bojor av samma metall som fjättrat honom. Det lär enligt Plinius varit bokstavligen talat olagligt att bära ringar av mer dyrbara metaller än järn, som exempelvis guld. Mig veterligen existerade ett sådant förbud inte någon annanstans i det antika Grekland.

Vas från ca. 600 f.Kr. som föreställer den fjättrade Prometeus som blir befriad av Herakles. Spartaneran ansåg sig härstamma från H, P ban en järnring smidd av en de bojar med en stenbit monterade från klippan

Grekisk vas från ca. 600 f.Kr. som föreställer den fjättrade Prometheus som blir befriad av Herakles som spartanerna ansåg sig härstamma från. Prometheus bar en järnring på ett av sina fingrar smidd med metall från en av de bojar som fjättrat honom.

Den forntida egyptiska kulturen var istället en överdådets kultur där guld och ädelstenar i stora mängder möter oss från sarkofager och gravkammare. De flesta ädelstenar, diamanter undantagna, förekom tämligen rikligt i Egypten men de stenar som användes i smycken därifrån är med våra mått mätt ganska mörka och nästan murriga i färgen. Den lite dystra färgskalan matchar förvisso de egyptiska guldsmyckena och eftersom blått var en helig färg är det fullt förståeligt att lapis och turkos förekommer ofta, de är dessutom oerhört vackra stenar!

Armband från Tutankhamuns grav. Skarabén är gjord av lapis lazuli en av de flitigast använda mineralen i det forntida Egypten

Armband från Tutankhamuns grav. Skarabén är gjord av lapis lazuli, en av de flitigast använda mineralen i det forntida Egypten. Lapis är ett mjukt material som tämligen lätt låter sig bearbetas. Glas är också vanligt i gamla egyptiska smycken, också det är ett material som går lätt att arbeta i och vars färg tillverkaren kan kontrollera.

Men en annan förklaring till de ganska glåmiga och inte så glittriga ädelstenar som före-kommer i egyptiska smycken är att konsten att polera och slipa ädelstenar inte var så välutvecklad. Långt tidigare än i det gamla egyptiska riket kunde man bearbeta mjuka mineral och stenar, konsten att genomborra stenar går långt tillbaka i tiden och också egyptier visste ju hur man graverade och i viss mån polerade vissa stenar. Men för att kunna släppa fram ljus och färg från en transparent och färgstark ädelsten som smaragd, ametist och granat som alla förekom hos egyptierna behövs mer utvecklade tekniker för att slipa och polera än dem som dessa var i besittning av. De stenar som vi idag kan bearbeta till strålande vackra ädelstenar, inte minst tack vare att vi kan fasettslipa stenar, såg helt enkelt inte så attraktiva ut i det gamla egyptiska riket och användes kanske därför inte heller. Inte ens en diamant är egentligen snygg i rått tillstånd till skillnad från ett stycke obearbetad turkos eller lapis som är mer omedelbart tilltalande precis som en pärla är vacker och klar att använda direkt när den kommer upp ur vattnet. De flesta känner väl för övrigt till Kleopatras förkärlek till pärlor och hur dyra pärlor var i Egypten.

Skatter från en egyptisk grav

Skatter från en egyptisk grav, mest guld och glas i ganska trista färger.

Det är förefaller således inte bara vara estetiska utan också tekniska anledningar till att de egyptiska smyckena ser ut som de gör! Den dova färgskalan är inte bara betingad av estetiska preferenser.

Fynd från Tutankhamons grav. Mest guld, lapis lazuli och glas.

Fynd från Tutankhamons grav. Mest guld, lapis lazuli och glas.

En annan antites till den spartanska och återhållsamma smyckeskulturen är hiphopkulturens smyckesvanor. Normen i den delen av vår civilisations historia är eller har åtminstone varit att ju mer desto bättre, gärna fler ringar än antal fingrar. Det är dessutom också en annan färgskala än den egyptiska med ett frossande i färger och ljus. Begreppet bling-bling härstammar ju från hiphopens värld och betecknar flashiga smycken som gnistrar av ljus. Men allt är inte diamant som blingar! Den som någonsin läst ett magasin om rap har säkert noterat den oändliga mängden annonser med grillz, ringar och örhängen med blott diamantliknande stenar i exempelvis platinaliknanade metall.  I en ganska märklig essä av en Kevin Murray i en mycket ambitiös och kreddig samling texter om samtida smyckeskonst nämns rapkulturen som en problematisk (?) kontrast mot den samtida smyckesscenen. De så kallade samtida smyckena, det vill säga smycken med konstnärliga ambitioner, är enligt Murray handgjorda, demokratiska och autentiska till skillnad från de massproducerade smycken som bärs av “the underdogs” (sic) vars “home is the street” för att dessa ska och se rika ut och verka “aristocratic”! Kanske syftar Murray på alla de smycken som imiterar den äkta varan men jag lovar att sådana förekommer också hos oss som inte lever på gatan, “where display means more than authencity.” Om Murray sänkte blicken från sitt torn och tittade ner skulle han kunna upptäcka en verkligt själfull värld av smycken skapade med betydligt mer komplexa ambitioner än för att bara se dyrbara ut.

Slick Rick i kedjor

Slick Rick i kedjor. Vem kan på allvar tro att hans enda ambition är att se rik ut?

Hanna Hedmans collie kring halsen på allvarliga män

Hanna Hedmans collier kring halsen på allvarliga män. Mer autentiska och demokratiska?

Smycken för krigare

Smycken och ädelstenar är inte bara saker som kan vara vackra utan också uttrycksfulla. De kan berätta om du är gift eller doktor, om du har en religiös tro av något slag och kanske också vilka krafter du skulle vilja besitta. Krigare och soldater har genom tiderna smyckat sig för att få skydd och styrka. De har blivit belönade med guld och juveler och haft privilegier och ensamrätt att få bära vissa stenar och föremål. Här kommer en liten soldatkavalkad i bild och ord som kan upplysa oss både om smyckets och kanske människans natur!

Indiansk krigare med björnklor draperat runt sin hals. Säkerligen hade han själv fällt djuret. Halsbandet är en symbol för hans styrka och mod.

Indiansk krigare med björnklor draperat runt sin hals. Säkerligen hade han själv fällt djuret. Halsbandet är en symbol för hans styrka och mod.

Indien var det första landet där man hittade diamanter och därifrån kommer också tidiga och spännande skrifter om det unika mineralet. Diamanter förekommer till exempel redan på 300-talet f.Kr. i så kallade ratnapariska skrifter som är en en sorts handelstekniska texter med råd om hur man ska gå tillväga för att lyckas i affärer. Eftersom diamanter var en så dyrbar handelsvara förekommer den ofta i sådana skrifter med råd om hur man rätt ska värdera dessa. Det finns flera sådana guider bevarade från det gamla Indien. Man kunde när dessa nedtecknades inte bearbeta diamanter i någon större utsträckning, man kanske på sin höjd kunde polera dem en aningens. Diamanter är i regel inte så omedelbart attraktiva i sitt naturliga tillstånd så vad man traktade efter och dyrt betalade för var istället vissa former som diamanter kan förekomma i som rådiamanter. Högst pris betingade stenar i form av en oktaeder som i hinduisk mysticism symboliserar tillvarons fundament och grundvalar.

Oktaeder, en geometrisk kropp av åtta liksidiga trianglar. Detta är en av de former som diamant  växer i

Oktaeder, en geometrisk kropp av åtta liksidiga trianglar. Detta är en av diamantens naturliga former.

Diamanten har dessutom extremt hög så kallad dispersion eller ljusbrytning vilket ger upphov till en exceptionell så kallad eld som är särskiljande för mineralet diamant. Denna eld kallades i Indien ett “återsken i regnbågens alla färger” och det ansågs härstamma från magiska krafter, diamantens eld liknades vid krigarguden Indras vapen-blixten. Det var väl huvudsakligen dessa två egenskaper hos diamant som gjorde att man värdesatta det högst av alla ädelstenar. Sättet som man klassificerade diamanter på i det gamla Indien reflekterar det hinduiska kastväsendet. Man namngav de olika färger som diamant kan uppträda i efter olika kaster och det var reglerat vilka som fick bära vilka varianter. Den färglösa eller vita diamanten som ansågs vara mest sällsynt fick bara bäras av prästståndet och de gråa och billigaste varianten bara av tjänare om de skulle ha råd. Kshatryas eller krigarkasten var de enda som fick bära röda diamanter. I det gamla Indien förknippades rött med förstörelse och fruktan precis som i andra närliggande kulturer. Persiska krigare betraktade rött som krigets färg och de jagade besatt efter röda diamanter för att smycka sig med och få styrka genom. Idag är bara en en handfull riktigt röda naturliga diamanter kända, det är den i särklass mest ovanliga färgen hos mineralet. Därför tror man idag att alla de röda diamanter som nämns i antika källor var antingen röda granater eller röda spineller. Så de röda dyrgriparna som krigarkasten hade ensamrätt att bära var kanske falsk grannlåt. Men kanske kan också stenar ha placeboeffekt och månne har de röda stenarna om än inte diamanter bringat lycka till och skyddat någon indisk krigare.

The Moussaieff red. En sk fancy red diamant på 5,11ct. En tursam bonde i Brasilien fann den på 1990-talet i ett vattendrag och sålde den för ungefär 8 miljoner USD.

The Moussaieff red. En så kallad fancy red diamant på 5,11ct. En tursam bonde i Brasilien fann den på 1990-talet i ett vattendrag och sålde den för ungefär 8 miljoner USD.

I romarriket kodifierade man förvisso inte vem som fick bära vilka diamanter men istället vem som fick bära guldringar. I det tidiga romarriket förekom i grekisk spartansk stil oftast ringar av järn men så småningom dök ringar av guld upp på de romerska händerna. Dessa fick till en början bara användas av ambassadörer i samband med att dokument som rörde utrikespolitiska statsangelägenheter skulle signeras eller märkas, ringar användes under delar av antiken huvudsakligen som sigill. Under en längre period var det bara riktigt nobla och fria män som var politiskt aktiva som fick bära en ring av guld. Men som så ofta luckrades reglementet så sakteliga upp och så småningom fick även riddare, det vill säga beridna förmögna soldater bära guldring och någon gång på 100-talet e.Kr. omfattades alla soldater av rätten att bära handguld. Kvinnor fick om de ville leva laglydigt bara bära en enda guldring, sin vigselring.

 

Hannibal räknar signeringar från stupade i Cannae där han vann en förkrossande seger över den romerska armén

Hannibal räknar signetringar från stupade soldater i Cannae där han vann en förkrossande seger över den romerska armén år 216 f.Kr. Tvåhundra romare av nobelt ursprung och från riddarklassen lär ha stupat. Så i stridsbytet ingick bland annat 200 ringar av guld som Hannibal stoltserade med.

Amuletter i form av tämligen enkla hängen har prytt människan säkert lika länge som hon vandrat på denna jord. Smyckestypen har haft dubbla syften, dels att skydda och dels att skänka styrka, kraft och gärna mod. Tänder och klor från farliga djur har använts flitigt, inte minst i samband med jakt och krig.

Samtida afrikansk soldater med amulett av tand

Samtida afrikansk soldat med amulett av tand.

Viktorianskt smycke med indiska tigertänder i guld ämnade för brittiska kolonisatörer och turister.

Viktorianskt smycke med indiska tigertänder fattade i guldamulett ämnad för brittiska kolonisatörer och turister.

Diana Vreeland, soldat från modets förtrupper

Diana Vreeland, soldat från modeindustrins förtrupper. Tandamuletten var ett av hennes signatursmycken.

Stolt och vacker indianhövding fotograferad 1884.

Stolt och vacker indianhövding fotograferad 1884.

Jag har svårt att se hur jag någonsin skulle kunna upphöra att förundras över vilka oändliga vidder som kan rymmas i ett litet litet smycke. Det är ett föremål som kan förena hantverk av ytterst förädlad form och som kan bära i sin famn de undersköna gåtor och skatter från jordens inre som ädelstenar är men också vackert formges av annat naturligt och människoskapat material.  Smycken är konstverk som visar vilka vi är och vill vara, som förskönar och förstorar oss.

 

 

 

 

Masker av guld

I ett stekhett Provence sommaren 1959 överlämnade Max Ernst till sin vän Francois Hugo trettiofyra stycken små lerskulpturer. Francois, barnbarn till Victor Hugo och tillika guldsmed använde dessa för att skapa lika många fantastiska guldbroscher av varierande storlek. De är alla ovala eller runda och är huvudsakligen små masker, en fisk som är påfallande lik den underbara klumpfisken förekommer också i Ernsts broschfauna. Med måtten 17X12,5 cm kräver just den ett kraftigt slag och en stark personlighet. Flera av hans broscher är av svårburna dimensioner, guld är ju ett tungt material! Ernsts broscher är ett sällsynt lyckat möte mellan en stark konstnärlig visionär och en skicklig guldsmed som förmått överföra Max Ernsts säregna formspråk till guldets medium. Titta på och njut av de utsökt vackert bearbetade ytorna som lever så intensivt. Visst kan man förstå aztekernas ljuvliga benämning på guld; solens svett. Guld är sol som vi kan ta på och bära intill vår kropp!

Klumpfisk 6 ec

Stor fisk som guldbrosch av Ernst och Hugo från 1959. Finns i sex exemplar och är av guld i 23kt.

jj

Brosch av Ernst med abstrakt motiv. De mindre av broscherna betingar på auktioner idag ett pris på cirka 100 000 SEK.

 

jkj

Max Ernst intill möjliga inspirationskällor.

hj

Guldbrosch 23kt, påfallande lik den mäktiga skulpturen brevid Ernst på bilden ovan. Inallaes tillverkades ungefär 200 broscher av Ernst och Hugo under åren 1959 och 1960.

I Mykene 1874 påträffades under ledning av den så kallade amatörarkeologen Heinrich Schliemann ett flertal stora gravar. Tysken antog att en av gravarna rymde Agamemnons kvarlevor och dennes dödsmask och i telegramform meddelade han omvärlden att han skådat den legendariske grekiska kungens ansikte. Få om ens någon tror idag att masken föreställer den legendariske grekiska kungen och de intensiva debatterna om Schliemanns fynd och omständigheterna kring detta rasar ännu idag. Intressant är att masken inte är testad med moderna vetenskapliga metoder, dessa metoder skulle kunna utesluta att masken alls är antik om så vore fallet, detta hävdas nämligen ibland av Schliemanns kritiker. Men museet i Athen som idag hyser den spektakulära masken vill enligt uppgift inte utföra sådana tester. Oavsett detta är masken en både gripande och vacker stiliserad bild av ett åldrat mansansikte som slutit sina ögon för sista gången inför den eviga vilan. Masken i guld är mjukt frammodulerad med hjälp av en träform och därefter vidare bearbetad, det graverade skägget visar att det är en åldrad man som dött.

Agamemnons dödsmask

De så kallade Agamemnons dödsmask. Troligen från 1500-talet f.Kr. Masken är av guld, idag skulle man kunna analysera maskens sammansättning för att därigenom kunna säga mer om dess ålder. Schliemann hade en släkting som var guldsmed och ett av alla de rykten som florerar kring masken säger att han kan ha varit upphov till artefakten. Det tycks dock idag råda enighet kring att masken verkligen är från antiken.

annan antik mask från samma site i Mykene

Annan antik mask från samma gravområde i Mykene, centralort i det mykenska riket från den grekiska bronsåldern.

Mask från 1959 från det lyckade samarbetet i Provence.

Mask från 1959 från det lyckade samarbetet i Provence.

Bilderna ovanför visar masker och föremål som tittar på oss från olika hörn av vår värld. De påminner oss om de vackra och förunderliga ting som finns tack vare den mänskliga driften att förvandla och skapa. Och, som redan predikaren kung Salomo sa, det finns ingenting nytt under solen.

Smycken som är whimsical

Åh, vad jag gillar det dubbelbottnade begreppet whimsical. Jag såg filmen Leon i helgen och ordet dyker upp i en dialog där Gary Oldmans über-obehagliga polis skonar Natalie Portmans rollfigur i en läskig scen. Den korrupte polisen filosoferar över hur whimsical livet kan vara och låter bli att skjuta den modiga flickan som kommit för att hämnas sin lillebrors död. Filmen utspelar sig i NYC och det var även där som Jean Schlumberger bodde när han var verksam för firma Tiffany&Co., det vill säga mellan 1956 fram till sin död 1987. Schlumberger är mest känd för sina broscher i form av olika djur som han formgav för Tiffanys räkning och begreppet ovan förefaller nästan ha skapats för att kunna beskriva hans fantastiska broschkreationer! De roligaste smyckesauktionerna brukar också äga rum i New York och Sothebys september-auktion i stan på andra sidan Atlanten är inget undantag. En vän till mig som varit bosatt där brukar hävda att kvinnor i New York sätter en ära i att smycka sig originellt för att därigenom sticka ut istället för att smälta in. Det verkar stämma när man beaktar stadens enorma utbud av innovativa och starka smycken. Många klassiska smyckeskonstnärer har också blommat upp i New York, tänk kreationer av Verdura och Webb och du har typiska New York smycken i tankarna! En av höjdpunkterna på Sothebys septemberauktion är en paradisfågel i broschform formgiven av den franskfödde Schlumberger, ett smycke som jag i alla fall tycker ger kropp åt begreppet whimsical.

Vogue 1963

Vogue 1963. Paradisfågel av Schlumberger med böjd nacke. Är den ömsint eller hotfull? Attack eller puss?

Paradisfågel i platina och guld med ett flertal olika stenar i olika slipformer. Formgiven på 60 talet och till salu i New York. Den ropas ut i intervaller 150 000-250 000 USD. Go get!

Paradisfågel med blodrött öga av rubin och kropp i platina och guld med ett flertal olika stenar i olika slipformer. Broschen formgavs på 60-talet och går snart under klubban i New York. Den ropas ut i intervallet 150 000-250 000 USD.

Översatt till svenska betecknar “whimsical” någonting som är lekfullt på ett bra sätt men också och samtidigt lynnigt och oförnuftigt på ett kanske bisarrt och lite obehagligt sätt. Jag tycker att detta fångar essensen i några av Schlumbergers broscher. De är figurer som är söta på ett roligt och sött sätt men också lite udda och konstiga och nästan skrämmande.

Manet av

Manet skapad av Schlumberger åt en man som blivit rejält bränd och skadad av en manet, visst ser maneten lite oberäknelig eller lynnig ut trots att den är så gulligt yster. Manetens huvud är av månstenar och briljanter och de svängda armarna av ametister. Nypris hos Tiffany är cirka 125 000 USD.

Montage med en flock av paradisfåglar i flykt

Montage med en flock av paradisfåglar i flykt, i verkligheten gillar paradisfåglar att stanna i träd och inte ser de här fåglarna så värst flygdugliga ut!

Sötnos

Sötnos med skarp näbb, visst ser den aningens lynnig ut om än alldeles underbar.

Diana Vreelands favoritbrosch formgiven av Schlumberger

Diana Vreelands favoritbrosch formgiven av Schlumberger 1941 i samråd med Vreeland själv. Den representerar ridderligt mod och stolthet men visst leder den väl tankarna till Don Quijote, han som stred mot väderkvarnar! Så säregen!

Ljuvligt egensinnig

Ljuvligt egensinnig fågel av Schlumberger som liksom glider fram med en tår av akvamarin som faller från ett öga av rubin. Ser nästan inte den hängande plymen också sorgsen ut om än väldigt ståtlig.

Schlumberger var den förste formgivaren som fick signera sina smycken för Tiffany&Co. En av deras mest ikoniska föremål är broschen “Bird on a rock” som lät tillverkas för den gula gigantiska Tiffanydiamanten som hamnat i firmans ägo redan på slutet av 1800-talet. I sitt slipade tillstånd väger den idag nästan 129 carat och är underbart briljantslipad på gammalt sätt i så kallad cushionform och med lite extra fasetter för att få fart på den gigantiska diamanten. Diamanten i sig är faktiskt lite whimsical. Vem fick så formge ett smycke åt den gula diamanten? Schlumberger förstås!

Bird on a rock

Bird on a rock! Klart man blir lite mallig på en av världens mest kända diamanter. Bästa plymen på plats!

Diamant funnen i Sydafrika cirka 1877.

The yellow Tiffany, funnen i Sydafrika cirka 1877. Lär bara blivit buren vid två tillfällen, en av de två kvinnor som fått äran att bära “the rock” är Audrey Hepburn.

Låt oss hoppas att den säregna paradisfågeln av ädelstenar och guld hittar ett värdigt hem att vila sina vingar!