Smycken för krigare

Smycken och ädelstenar är inte bara saker som kan vara vackra utan också uttrycksfulla. De kan berätta om du är gift eller doktor, om du har en religiös tro av något slag och kanske också vilka krafter du skulle vilja besitta. Krigare och soldater har genom tiderna smyckat sig för att få skydd och styrka. De har blivit belönade med guld och juveler och haft privilegier och ensamrätt att få bära vissa stenar och föremål. Här kommer en liten soldatkavalkad i bild och ord som kan upplysa oss både om smyckets och kanske människans natur!

Indiansk krigare med björnklor draperat runt sin hals. Säkerligen hade han själv fällt djuret. Halsbandet är en symbol för hans styrka och mod.

Indiansk krigare med björnklor draperat runt sin hals. Säkerligen hade han själv fällt djuret. Halsbandet är en symbol för hans styrka och mod.

Indien var det första landet där man hittade diamanter och därifrån kommer också tidiga och spännande skrifter om det unika mineralet. Diamanter förekommer till exempel redan på 300-talet f.Kr. i så kallade ratnapariska skrifter som är en en sorts handelstekniska texter med råd om hur man ska gå tillväga för att lyckas i affärer. Eftersom diamanter var en så dyrbar handelsvara förekommer den ofta i sådana skrifter med råd om hur man rätt ska värdera dessa. Det finns flera sådana guider bevarade från det gamla Indien. Man kunde när dessa nedtecknades inte bearbeta diamanter i någon större utsträckning, man kanske på sin höjd kunde polera dem en aningens. Diamanter är i regel inte så omedelbart attraktiva i sitt naturliga tillstånd så vad man traktade efter och dyrt betalade för var istället vissa former som diamanter kan förekomma i som rådiamanter. Högst pris betingade stenar i form av en oktaeder som i hinduisk mysticism symboliserar tillvarons fundament och grundvalar.

Oktaeder, en geometrisk kropp av åtta liksidiga trianglar. Detta är en av de former som diamant  växer i

Oktaeder, en geometrisk kropp av åtta liksidiga trianglar. Detta är en av diamantens naturliga former.

Diamanten har dessutom extremt hög så kallad dispersion eller ljusbrytning vilket ger upphov till en exceptionell så kallad eld som är särskiljande för mineralet diamant. Denna eld kallades i Indien ett “återsken i regnbågens alla färger” och det ansågs härstamma från magiska krafter, diamantens eld liknades vid krigarguden Indras vapen-blixten. Det var väl huvudsakligen dessa två egenskaper hos diamant som gjorde att man värdesatta det högst av alla ädelstenar. Sättet som man klassificerade diamanter på i det gamla Indien reflekterar det hinduiska kastväsendet. Man namngav de olika färger som diamant kan uppträda i efter olika kaster och det var reglerat vilka som fick bära vilka varianter. Den färglösa eller vita diamanten som ansågs vara mest sällsynt fick bara bäras av prästståndet och de gråa och billigaste varianten bara av tjänare om de skulle ha råd. Kshatryas eller krigarkasten var de enda som fick bära röda diamanter. I det gamla Indien förknippades rött med förstörelse och fruktan precis som i andra närliggande kulturer. Persiska krigare betraktade rött som krigets färg och de jagade besatt efter röda diamanter för att smycka sig med och få styrka genom. Idag är bara en en handfull riktigt röda naturliga diamanter kända, det är den i särklass mest ovanliga färgen hos mineralet. Därför tror man idag att alla de röda diamanter som nämns i antika källor var antingen röda granater eller röda spineller. Så de röda dyrgriparna som krigarkasten hade ensamrätt att bära var kanske falsk grannlåt. Men kanske kan också stenar ha placeboeffekt och månne har de röda stenarna om än inte diamanter bringat lycka till och skyddat någon indisk krigare.

The Moussaieff red. En sk fancy red diamant på 5,11ct. En tursam bonde i Brasilien fann den på 1990-talet i ett vattendrag och sålde den för ungefär 8 miljoner USD.

The Moussaieff red. En så kallad fancy red diamant på 5,11ct. En tursam bonde i Brasilien fann den på 1990-talet i ett vattendrag och sålde den för ungefär 8 miljoner USD.

I romarriket kodifierade man förvisso inte vem som fick bära vilka diamanter men istället vem som fick bära guldringar. I det tidiga romarriket förekom i grekisk spartansk stil oftast ringar av järn men så småningom dök ringar av guld upp på de romerska händerna. Dessa fick till en början bara användas av ambassadörer i samband med att dokument som rörde utrikespolitiska statsangelägenheter skulle signeras eller märkas, ringar användes under delar av antiken huvudsakligen som sigill. Under en längre period var det bara riktigt nobla och fria män som var politiskt aktiva som fick bära en ring av guld. Men som så ofta luckrades reglementet så sakteliga upp och så småningom fick även riddare, det vill säga beridna förmögna soldater bära guldring och någon gång på 100-talet e.Kr. omfattades alla soldater av rätten att bära handguld. Kvinnor fick om de ville leva laglydigt bara bära en enda guldring, sin vigselring.

 

Hannibal räknar signeringar från stupade i Cannae där han vann en förkrossande seger över den romerska armén

Hannibal räknar signetringar från stupade soldater i Cannae där han vann en förkrossande seger över den romerska armén år 216 f.Kr. Tvåhundra romare av nobelt ursprung och från riddarklassen lär ha stupat. Så i stridsbytet ingick bland annat 200 ringar av guld som Hannibal stoltserade med.

Amuletter i form av tämligen enkla hängen har prytt människan säkert lika länge som hon vandrat på denna jord. Smyckestypen har haft dubbla syften, dels att skydda och dels att skänka styrka, kraft och gärna mod. Tänder och klor från farliga djur har använts flitigt, inte minst i samband med jakt och krig.

Samtida afrikansk soldater med amulett av tand

Samtida afrikansk soldat med amulett av tand.

Viktorianskt smycke med indiska tigertänder i guld ämnade för brittiska kolonisatörer och turister.

Viktorianskt smycke med indiska tigertänder fattade i guldamulett ämnad för brittiska kolonisatörer och turister.

Diana Vreeland, soldat från modets förtrupper

Diana Vreeland, soldat från modeindustrins förtrupper. Tandamuletten var ett av hennes signatursmycken.

Stolt och vacker indianhövding fotograferad 1884.

Stolt och vacker indianhövding fotograferad 1884.

Jag har svårt att se hur jag någonsin skulle kunna upphöra att förundras över vilka oändliga vidder som kan rymmas i ett litet litet smycke. Det är ett föremål som kan förena hantverk av ytterst förädlad form och som kan bära i sin famn de undersköna gåtor och skatter från jordens inre som ädelstenar är men också vackert formges av annat naturligt och människoskapat material.  Smycken är konstverk som visar vilka vi är och vill vara, som förskönar och förstorar oss.

 

 

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s