Det brittiska imperiet och diamantgradering

Jag har nyligen läst en distinkt om än ganska kortfattad rapport från den första ordentliga gemmologiska undersökningen av de två största styckena ur den gigantiska Cullinandiamanten. Undersökningen genomfördes av  det amerikanska gemmologiska institutet GIA i slutet av 1980-talet, det vill säga nästan 80 år efter att man hittat den sydafrikanska diamanten som ursprungligen vägde strax över 3000 carat! När jag läst rapporten reflekterade jag över två saker. Dels att inställningen till diamanter har förändrats över tiden och dels att attityden till det brittiska imperiet modifierats något.

Allvarliga män som handlägger fyndet

Allvarliga män som handlägger fyndet, en gigantisk diamant! Mr Cullinan längst till höger väntar på sin sten. Cullinan hittades i juni månad 1905.

 

Så stor

Väldigt stor rådiamant av högsta kvalitet! Cullinandiamanten är färglös och potentially flawless. Det betyder att den är fulländad!

Det brittiska imperiet stod i zenith kring förra sekelskiftet när den stora Cullinan hittades och den väldiga diamanten blev den ultimata symbolen för den brittiska kolonialmakten när stenen kom till användning i de brittiska kronjuvelerna. Förvisso var imperiet en imponerande konstruktion inte minst i sin geografiska omfattning men kolonialismen förknippas idag också med begrepp som rasism, våld och rovdrift. Förvisso gick solen aldrig ner i det brittiska riket men “the blood never dried” heller, som en kritisk röst uttryckt det. Gruvan där Cullinan hittades ligger i en del av Sydafrika som då var en så kallad brittisk kronkoloni. Två år efter fyndet av diamanten överlämnades bjässen i obearbetat skick som gåva till kung Edward VII.  Winston Churchill lär ha varit den som övertalade kungen att ta emot gåvan som kom till på general Bothas initiativ som ett bevis på kolonins lojalitet mot kungen och det rike han representerade. Idag finns Cullinan I och Cullinan II (de största delarna av diamanten) i den så kallade regentens spira och i imperiekronan. Dessa föremål torde vara de två mest distinkta och kända symbolerna för det blodiga brittiska kolonialväldet.

Kolnialdiamanter i spira och krona när drottning Elisabeth kröntes.

Kolnialdiamanter i spira och krona när drottning Elisabeth kröntes 1953.

Mr Asscher som klöv den värdefulla diamanten.

Mr Asscher som klöv den värdefulla diamanten. Stressigt.

Historien om Cullinan är också historien om kololnialiseringen av den afrikanska kontinenten och exploateringen av dess mineralrikedomar, en historia som inte bara är spännande utan också brutal och som dessutom fortfarande skrivs vidare på samma tema. Cullinandiamanten är inte bara en spektakulär diamant utan också ett tidsdokument som vittnar om ett skede av vår historia som rymmer gott såväl som ont.

Då är det faktiskt mer lustfyllt att reflektera över kulturellt och historiskt skilda diamant-filosofier och benämningssystem för det mytiska mineralet.  Tidigare och i andra kulturer har man haft en mer flytande och odefinierad terminologi när man diskuterat diamanter än den som är i bruk i vårt hörn av världen idag. Det finns såklart praktiska skäl till att man har strävat efter att standardisera metoden att fastslå och benämna bland annat diamanters färg eller egentligen avsaknad av densamma, inte minst för att underlätta handeln med stenen. Ändå kan jag inte låta bli att hänföras över gamla tiders kanske mer själfulla sätt att tänka kring och tala om diamanter som ju faktiskt inte bara är en handelsvara utan ett också ett alldeles unikt mineral med närmast geometrisk perfektion i sin regelbundna struktur. GIA, det ovan nämnda amerikanska gemmologiska institutet som formulerat den idag dominerande nomenklaturen för diamantgradering kallar tidigare tiders terminologi för att beskriva färgkaraktär hos mineralet för metaforisk men man kan också lägga till poetisk!

Gias

GIAs sakliga metod för färggradering

I forna tiders Sverige men för inte så länge sen körde man med lokala tider, varje landsände hade sin egen tid vilket naturligtvis kan ställa till problem i vissa avseenden. En yrkesgrupp som led var tågtidtabellskonstruktörerna och så småningom infördes en så kallad normaltid eller borgerlig tid för att kunna samordna den allt viktigare tågtrafiken i Sverige. Sverige var naturligtvis först i världen med att införa standardiserad tid. Hur som helst så handskades man förr med diamanter på samma sätt, man har använt olika begrepp och ord på olika geografiska och kulturella orter för att beskriva bland annat färg eller icke-färg i det magiska mineralet.

När man pratar diamanthistoria hamnar man till en början i Indien, där hittades de första diamanterna och därifrån kommer de första texterna om diamanter. Mineralet förekommer både i religiösa texter och i mer praktiskt orienterad litteratur för affärsmän med råd hur man ska bedöma och sätta pris på ädelstenar i allmänhet och diamanter i synnerhet. Diamanter ansågs i Indien ha ett gudomligt ursprung och besitta mer eller mindre magiska krafter. Men en diamant är ju inte bara alltid en diamant utan olika diamanter skiljer sig från varandra exempelvis färgmässigt, de finaste diamanterna är de helt färglösa eller de som är riktigt mättade med färg eller färgstarka exemplevis röda eller blå diamanter. Dessa typer, det vill säga de helt färglösa och de färgstarka är de mest ovanliga. I det gamla Indien var det reglerat vem som fick bära vilka diamanter och tidigt utarbetades ett system för att klassificera och särskilja diamanter från varandra. Huvudsakligt fokus låg på mineralets vikt, form och färg. Textmaterialet som finns tillgängligt om det gamla Indiens historiska diamantkultur är omfattande och svårt att helt greppa men låt oss göra några stickprov för att få en glimt av hur färgkarktären hos diamanter beskrevs och benämndes. Viktigt idag och redan i det antika Indien var att särskilja färglösa diamanter från nästan färglösa sådana och många begrepp refererar till lätt gula eller gröna och svagt gråa stenar. Kon spelar som bekant en väsentlig roll i indisk kultur och flera begrepp i den tidiga indiska diamantterminologin använder denna och färgen hos kons fett respektive dess urin som två referenspunkter för vissa gula toner som kan förekomma hos diamanter. Färgen på den vita Lotusblommans blad fick stå modell för de vitaste diamanterna och den oberäkenliga färgen på en katts öga för en benämning på rödaktiga stenar, och bruna apors färg för att beteckna bruna diamanter.  Visst kan man väl kanske hålla med om att begreppen ovan är aningens för flytande för att kunna betraktas som helt perfekta men det är desto mer poetiska, precis som dimantens natur.

Den skandinaviska diamantnomenklaturen som inte längre används i någon högre utsträckning använder termen river för att benämna de mest vita stenar som ofta är från så kallade alluviala fyndigheter, alltså hittade i floder eller vattendrag. Ett annat centralt begrepp i gammal indisk diamantgradering var “water”, ett begrepp som ställer till det för historikerna eftersom man inte riktigt förstår hur det använts, det tycks både referera till färg hos mineral men också till klarhet. Hursomhelst har det bara använts om de allra finaste och åtråvärda diamanterna. Också idag används det om indiska diamanter av allra högsta kvalitet. De legendariska diamanterna från Golconda i Indien brukar sägas vara av “first water” och liknas vid vatten som rinner och är vitare än vitt…

Jag kan förstå att de gamla termerna kan vara opraktiska därför att de är något oklara och obestämda men visst är de fantasieggande med sina historisk spår och visst är det talande att man inte bekymrade sig om den stora Cullinans färg före vår moderna era. Den var magisk och det kanske inte alltid ansetts av avgörande betydelse att klassificera det magiska utan bara låta det vara just magiskt. Ordning och reda är bra men ibland lite tråkigt och gamla tiders sammelsurium har sin charm.

The red Hancock, röd diamant vikt modesta 0,95 ct. Försäljningen av denna dimant lär ha satt igång haussen kring färgade diamanter. Röd diamant är extremet ovanlig, bar en handfull stenar finns kända. I det gamla Indien var den förbehållen krigarkasten men man tror idag inte att det var diamanter som beskrivs i tidiga beskrivningar utan röda spineller och granater.

The red Hancock, röd diamant vikt modesta 0,95 ct. Försäljningen av denna dimant lär ha satt igång haussen kring färgade diamanter. Röd diamant är extremt ovanlig, bara en handfull stenar finns kända. I det gamla Indien var den förbehållen krigarkasten.

 

 

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s