Monthly Archives: June 2016

Sarah, åh Sarah

Ibland kan man bli förvånad när man ser fotografier av så kallade legendariska skönheter, den bilden man själv har av kvinnlig fägring kan sannerligen krocka med andra tiders idéer om hur skönhet ser ut. Sarah Bernhardt torde vara 1800-talets mest beryktade skådespelerska, hon turnerade världen runt hela sitt liv och skördade framgångar på både teaterscenen och i societeten. Många betydelsefulla män uppvaktade henne och rörde sig i hennes kretsar, Proust, Prinsen av Wales, Oscar Wilde, Victor Hugo är några av många många flera. Ändå, på tvådimensionella bilder är hon inte supersnygg.

Saran Bernhardt..

Sarah Bernhardt..

...på scen

…på scen

Man kan höra hennes röst på fantastiska youtube, säkert var den en del av hennes magnetism. Dramatisk var hon och smyckade sig också dramatiskt, såklart passade Laliques teatraliska smycken drottningen av 1800-talets scenkonst och också firma Fouquet förfärdigade smycken åt superstjärnan nr 1! En annan gigant i epokens centrum var den tjeckiske illustratören Alfons Mucha, hans affischer är en minst sagt central del av jugendstilens bildvärld och såklart skapade han affischer med Sarah Bernhardt. Han slarvade som inredare också och skapade år 1901 den makalöst magnifika inredningen i Fouquets Paris-shop, en interiör som ännu finns bevarad.

Art nouveau miljö av Mucha i firma Fouquets butik i Paris.

Art nouveau miljö av Mucha i firma Fouquets butik i Paris. Galet grann miljö som skapades 1901.

Mucha formgav också smycken för den legendariska firman bland annat ett av Bernhardts mest kända smycken som är vad man närmast kan kalla ett sorts handsmycke, en ring hopkopplad med ett armband meddelst en slingrande orm. Stjärnan bar smycket när hon spelade Kleopatra på en av Paris scener. Detta beryktade smycke ägdes senare av Marlene Dietrich, en annan magnetisk kvinna med en alldeles fantastisk känsla för smycken. Hennes smyckesgarderob var en blandning av bara det allra bästa och mest raffinerade. När den excentriska tyska filmstjärnan, vars mor för övrigt sålde juveler i Berlin i familjens välrenommerad butik, var i behov av pengar 1987 sålde hon delar av sin samling, bland annat Muchas ormarmband för Sarah Bernhardt. Det såldes av Christies för skyhöga $750 000, då prisrekord för ett artnouveau-smycke. Undrar vem som bär det idag?

Armband som varit både i Bernhardts och Dietrichs ägo...

Armband som varit både i Bernhardts och Dietrichs ägo…tillverkat av Fouquet 1901.

Hänge som föreställer Bernhardt tillverkat av Lalique, det såldes 2009 för cirka $ 550 000

Hänge som föreställer Bernhardt tillverkat av Lalique, det såldes 2009 för cirka $550 000 och har också varit i Bernhardts ägo. 1898 fick hon det som gåva av en beundrare.

Coolaste diademet ever?

Coolaste diademet ever? Laliques guldtupp med ametist i mun. Finns på museum i Lissabon, skapades i slutet av 1800-talet.

 

Dyra diamanter!

Är det bara jag som är trött på alla dessa bisarrt dyra diamanter och det stora utrymme dessa rosa, blåa, gula och gigantiska ädla stenar får i alla slags media. Egentligen, om man tar ut svängarna riktigt rejält, är det lite konstigt att de ens förekommer på smyckeauktioner. Förvisso har diamanter alltid varit en väsentlig del av smyckeskonsten men det är ju också ett mineral som förekommit i många (manliga) mineralsamlingar. Visst är diamant ett magiskt material med unika kemiska och fysikaliska egenskaper och just därför och faktiskt i ordets rätta bemärkelse övernaturligt vackert, magiskt etc etc. Kanske aningens beklämmande just därför att ovanliga diamanter blivit objekt för alldeles för rika män som åstundar status i kretsen av andra alldeles för rika män. När diamanter började dyka upp i Europa under antiken bars med vördnad sådana diamanter som förmodligen skulle kasseras i smyckesammanhang av idag. Nog var det bättre i det mer modesta förr! Hur som haver, Sultanen av Brunei och dennes tre hustrur anses äga  en av världens mest storslagna smyckesamlingar och sultanen har en omfattande samling av så kallade färgade diamanter. Det sägs att den klatschiga diamanthandlaren Laurence Graffs förmögenhet till stora delar är uppbyggd av sultanens inköp hos denne affärsman med rötterna i de enklare delarna av London. 1987 ropade sultanen in en röd diamant med den i sammanhanget modesta vikten om 0.95 ct för cirka $1 000 000, en astronomisk summa för färgade diamanter på den tiden. Detta anses vara startskottet för det ökade intresset för diamanter med färg.

0.95 ct röd skönhet i sultanen av Bruneis ägo.

0.95 ct röd skönhet i sultanen av Bruneis ägo.

Rolls Royce med guld, också i sultanens ägo.

Rolls Royce med guld, också i sultanens ägo.

I maj i år såldes en blå diamant, kallad “The Oppenheimer Blue”, för nästan en halv miljard kronor! Förra året shoppade en kinesisk affärsman en stor blå diamant och en ännu större rosa diamant på samma auktion till sin sjuåriga dotter. Prislapp? Cirka 700 000 000 kr! Slika historier om dyr, dyrare, dyrast diamant har duggat tätt de senaste åren. När och hur ska denna galenskap sluta?

The Oppenheimer Blue, 14.62 ct blå raritet tidigare i familjen Oppenheimers ägo, alltså den familj som länge dominerade det

The Oppenheimer Blue, 14.62 ct blå raritet tidigare i familjen Oppenheimers ägo, alltså den familj som länge dominerade de Beers som i sin tur länge styrde och ställde med det mesta i diamanthandeln.

Belperron/Yazzie

I dessa tider när människor igen längtar efter barriärer och gränser mellan kulturer och länder kan man behöva stanna upp och titta på sådant som tycks förena oss. En ny bok om Suzanne Belperron har landat på bokdiskarna och bland alla däri avbildade smycken som den säregna och innovativa fransyskan skapade under sin långa karriär, mitt i navet av det kreativa Paris mellan världskrigen, föll min blick på ett ljuvligt turkosarmband. Och se, det är nästan på pricken likt några av de besjälade smycken som navajoindianen Lee Yazzie skapat i en helt annan kontext långt ifrån 1930-talets Paris. Belperrons armband tillverkades tidigt 30-tal när hon var anställd på den judiskägda ädelstensfirman Herz, ett företag som hon modigt höll under sina vingars beskydd under den nazistiska ockupationen och förblev trogen ända till sin död. Det var sannerligen många kvinnor i smyckesbranschen som vågade visa stort mod i Paris under ockupationen! Lee Yazzies makalösa armband är skapade på 1980-talet i sydvästra USA och är mästerliga hyllningar till majs och majskolvar, en gröda som är central i navajokulturen. Tänka sig bara att två så skenbart åtskilda personer har skapat smycken som är så nära varandra!

Armband av Belperron i 22 kt guld,

Armband av Belperron av fin turkos och intrikat väv av guld i 22 kt.

Magnifik hyllning till majs!

Lee Yazzie, magnifik hyllning till majs! Också det en intrikat guldkonstruktion med turkos, de mörka bitarna är turkos med en tät väv av mörka ådror från fyndigheter i nordvästra USA.

huh

Av samma mästare men med korall i guld…

Hit och dit

Så lynnig man kan vara, ena dan tycker man si och den andra så. Ibland tycker jag att art-nouveau-smycken är aningens för teatraliska och lite löjliga och ibland alldeles överväldigande eleganta. Jag ramlade över en bild av Henry van de Veldes hustru iklädd ett av den mångsidige arkitektens alla verk, en magisk klänning av böljande art nouveau-linjer. Naturligtvis är också smycken från epoken ofta lika makalöst flotta. Tänk mästaren Laliques stringenta smycken, en återhållsam explosion av prakt och färg!

k

Fantastisk klänning anno 1902 skapad av den mångsidige van de Velde. Målare, arkitekt och formgivare som levde mellan 1863-1957.

Lalique såklart!

Lalique såklart, artnouveau för hela slanten! Han öppnade eget 1885 och arbetade innan dess bland annat för Cartier. Tänka sig att detta tidlösa klassiska smycke var superradikalt när det tillverkades…

Larger than life

Nästan overkligt vacker skapelse av Lalique igen. Opaler, ametister, emaljarbete och sköna intrikata linjer i guld. Tillverkat i slutet av 1800-talet och finns i dag i New York på The Met, Lalique tillverkade det åt sin hustru. Är det kanske hon som avbildas?

Den innovative fransosen är för många känd för sin glaskonst, och se så lik en av hans vaser är är Hortus, krukan från Svenskt tenn formgiven av Josef Frank och på plats i många borgerliga hem nu och då. Den tyska firman Hemmerle som gör überlyxiga och coola smycken för den något djärvare publiken brukar ibland vända upp och ner på ädelstenar och rikta den ofta taggiga bakdelen uppåt i sina smycken. Nog är det omöjligt att inte tänka på Hortus, och Laliques vas för delen, när man ser Hemmerles spiky skapelser! 

Blå vas av Lalique svindlande lik Hortus, glaskrukan från Svenskt Tenn som måste sålts i svindlande många exemplar!

Blå vas av Lalique svindlande lik Hortus, glaskrukan från Svenskt Tenn som måste ha sålts i riktigt många exemplar!

Granater och koppar i tysk kombo, felvända ädelstenar i Hemmerleskapelse

Granater och koppar i tysk kombo, felvända ädelstenar i skapelse av Hemmerle

gig

Sjöstjärna med gröna armar täckta av safirtaggar, Hemmerle i sitt esse. Besjälad teknisk precision…

Från Hemmerles senaste kollektion, stål med vita diamanter i givakt.

Från Hemmerles senaste kollektion, stål med vita diamanter i givakt!

Ja, nog är det märkligt hur saker från olika kontexter pekar sina fingrar mot varandra. Redan under det första århundradet skapades i den undergångsdömda staden invid Vesuvius de allra vackraste föremål i jugend- eller art nouveau-stil. Underlig och skön är vår historia minsann.

Vas från Pompeji som ju begravdes ödesåret 79 f Kr

Vas från Pompeji som ju begravdes ödesåret 79 f Kr i aska och rök.