juveler

Det sägs ju ibland att grönlänningar har en uppsjö ord för snö som tillsammans täcker upp alla olika skepnader och varianter som den vita nederbörden kan dyka upp (ner) i. I 30-talets Paris fanns det istället en väldans massa ord för alla de olika sorters smycken som fanns i modets eviga huvudstad under det tumultartade 1930-talet. Haute joaillerie, bijouterie, joaillerie, orfevrerie, bijou de fantaisie, toc, bijou de theatre…Det snurrar åtminstone i min skalle inför alla sköna men snåriga begrepp. 1930-talet var en omvälvande period i smyckeskonstens historia och de många begreppen avspeglar på något sätt alla nya idéer och behov. Den fantastiska men komplexa Coco Chanel var onekligen en katalysator i sammanhanget, precis som hon förändrade klädmodet var hon också delaktig i smyckeskonstens radikala förändringar och expansion mellan de två världskrigen. Till exempelvis tog hon avstånd från de traditionella materialvalen för smycken och lät ibland sig själv och sina kunder smycka sig i syntetiska ädelstenar och pärlor i smycken som inte gjorde anspråk på att vara bara kopior av “äkta” smycken utan verka i en egen och också värdefull men inte så dyr genre. Idag är det svårt att förstå att klassiska smycken av konstnärer som Verdura och Belperron ansågs radikala och oortodoxa i material och färgval men på 30-talet representerade de en ny smycketyp i gränslandet mellan haute joaillerie och bijo de fantaisie.  Coco Chanel och andra kvinnor i samma kontext blandade friskt och använde smycken av olika slag; imiterande, nyskapande, traditionella, dyra, billiga, höga och låga. Chanels enorma smyckessamling lär ha varit ett sammelsurium av färger och typer och kanske var det hennes eklektiska samling som gav upphov till den nya språkrikedomen! Hennes smycken följde alltid med på hennes resor nedpackade i en enkel kappsäck, dess enorma värde till trots vägrade hon att försäkra sina smycken och lär dessutom ha haft en nonchalant inställning till de flesta av dyrgriparna. Det lär ha hänt regelbundet att hon tappade bort sina smycken och när hon blev förbannad hände det till och med att hon bokstavligen slängde dem i havet! Ett smycke värdesatte hon dock väldigt högt, en lillfingerring med en gul topas som hon fått av sin vän, älskare och medhjälpare Balsan.

Coco skapar smycken.

Coco skapar smycken.

Svårt att förstå hur dessa klassiska skönheter ansågs radikala på 30-talet då Verdura skapade dem för Coco Chanels räkning.

Svårt att förstå hur dessa klassiska skönheter ansågs radikala på 30-talet då Verdura skapade dem för Coco Chanels räkning. På den tiden användes fortfarande begreppet halvädelstenar, Verduras färgprakt med huvudsakligen ganska billiga färgstenar kontrasterade mot alla de vita smycken som fina damer bar under la belle epoque, förfinade smycken i vita metaller med vita diamanter och pärlor.

Coco med sitt Verduraarmband

Coco med sitt Verduraarmband och pärlor pärlor…

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s