Tag Archives: art nouveau

la la lalique

Tänk om själva meningen med eller essensen av ett konstverk är dess materialitet? Ett jakande svar på denna fråga som omfattar urgammal problematik är åtminstone jag benägen att omfatta och nog känner jag mig stärkt i min övertygelse inför ett praktverk av mästaren Lalique. Den nyskapande smyckesformgivaren född år 1860 i nordöstra Frankrike vann välförtjänta priser vid världsutställningen i Paris 1889 för sina hårkammar och diadem i orkidéform i då radikala material som horn, elfenben och raffinerad plique-a-jour emalj. Hans smycken var mästerstycken som var med och definierade den nya stilen, art nouveau, och hans smyckeskonst tog tydligt avstånd från de vita materialen platina, diamanter och pärlor som var standard i de galanta smycken som bars i salongerna under la belle époque. 1903 skapade Lalique i samma genre en magnifik kam med en orkidé i blickfånget, mästerligt framlockad ur ett stycke elfenben övertrumfar han naturen och bländar med sin sensuella blomma. Under hela sin karriär experimenterade Lalique med olika tekniker och han förfinade ständigt sitt hantverk för att kunna förändra smyckeskonstens formspråk. Och kära nån, så skönt och radikalt hans smycken talar och nog framstår det materiella uttrycket som det väsentliga i hans konst. Vem kan bry sig om vad hans smycken säger eller handlar om när hur de små konstverken talar är så vidunderligt vackert?

Emalj och diamanter, horn och en blomma av elfenben i ett sinnligt mästerverk av Lalique. Idag på the Walters Arts Museum i Baltimore.

Samma blomma, annat ljus och annan vinkel….

 

Advertisements

La la lalique

Det är inte så särskilt ofta jag blir så särskilt exalterad när jag skrollar genom auktionshusens kataloger för smyckesauktioner. Det mesta har man liksom redan sett: stort, dyrt och gärna med “märkvärdig” proveniens. Men ibland dyker det upp små märklig föremål som kan glädja också en förhärdad smyckesälskare. När dessutom någon har den goda smaken att betala riktigt mycket pengar för ett smycke som på sätt och vis är mer väsentligt än sådant som vanligtvis och mer ofta betingar fantasisummor (läs stor, större, störst diamant) så vill man nästan slå klackarna i taket. Det finns hopp liksom! I slutet av september i år ropades en ring av glas upp sexton gånger sitt utrop. För lite drygt 2.7 miljoner kronor landade någon lycklig en ring från år 1900 tillverkad av glas och några gram emaljerat guld formgiven av René Lalique, art-noveau epokens obestridlige mästare. Ringens centrum av vackert blått glas föreställer en allvarlig Medusa och över hennes panna tronar en orm med öppet gap. Ringen formgavs av Lalique i samband med en kollektion av smycken som han skapade för Sarah Bernhardts räkning när hon på någon av Paris scener gestaltade den legendariska kejsarinnan Theodora som gjorde raketkarriär från uppväxt på cirkus till maktens absoluta mitt i det storslagna byzantinska riket, gärna klädd i smaragder. Theodora låg för övrigt bakom den lagstiftning som stipulerade att bara den allra högsta adel fick bära det gröna mineralet. Jag är inte en alldeles förblindad fan av Lalique, hans manierade och uppskruvade stil kan ibland bli lite för mycket för en cool skandinav som jag själv. Men i liten dos är han naturligtvis alldeles makalös, precis som Sarah Bernhardt. Man kan höra hennes röst recitera på fantastiska youtube. I någon minut: ljuvligt. Men tänk att åhöra ett helt skådespel med hennes dramatiska röst. Kära nån!

Ett dyrt mästerverk anno 1900 av Lalique

Ett dyrt mästerverk anno 1900 av Lalique