Tag Archives: belperron

färgglad choker

För några veckor sedan sålde Sotheby´s en ljuvlig choker formgiven av Paulding Farnham som tillverkats av firma Tiffany år 1908. Att inte kalla Farnham för konstnär vore orätt och i smyckenas värld är han en mästare och hans smycken är klassiker. Farnham arbetade på Tiffanys tillsammans med den berömde mineralogen/gemmologen Georg F Kunz och det är såklart svindlande att tänka sig att de bägge giganterna diskuterade urvalet av ädelstenar till det vackra halsbandet som Farnham skapade åt sin svägerska, halsbandet lär för övrigt vara ett av Farnhams sista arbeten. Tänk så radikal den färgstarka vackra chokern var i början av förra seklet när de monokroma vita smyckena av diamanter, pärlor och platina dominerade i smyckesskrinen. Jag hyser ett litet löjligt agg mot Louis Comfort Tiffany för att han sparkade Farnham när han tog över Tiffanys efter sin far men jag måste såklart ge herr Tiffany en eloge för det häftiga glashalsbandet som såldes på samma auktion för svindlande $87500. Formgivet av L C Tiffany och tillverkat 1910 hamnar förmodligen halsbandet av skalbaggar i iridiscerande blått glas i en museimonter. Den enda drottningen i min värld, Suzanne Belperron, smyckade de flesta damerna av rang under den mellersta delen av 1900-talet. För den eleganta och kreativa Elsa Schiaparellis räkning tillverkade hon smycken som påminner om Farnhams färgglada halsband, mattor av ädelstenar i mjuka färger fattade i guld. Belperron skapade också spektakulära aftonväskor med ett sammelsurium av färgstenar som också påminner om Farnhams skapelse, det är så vidunderligt skönt när visionärer från olika världar vinkar åt varandra!

Rosa och grön turmalin i mitten med andra olika läckra färgstenar. Farnhams choker såldes för $62.500 på Sothebys i New York 25 april i år.

Ljuvlig bild av  vacker kvinna med dubbelclip av Belperron i halsen. Den innovativa Elsa Schiaparelli bar ofta och gärna smycken av min älsklingsfransyska. Bilden är från 1936.

Collier och armband av Belperron som ofta och gärna arbetade med blåa ädelstenar, här cabochonslipade safirer. Schiaparelli bar ofta ett sådant här armband!

Aftonväska av Belperron. Wallis Simpson hade en likadan!

Också i april i år sålde Sothebys denna läckra skapelse av LC Tiffany vars olika sorters arbeten av glas skänkt honom evig berömmelse. Blått och guld är en riktigt elegant kombination. Nästan 800 000 kronor är mycket för ett halsband i glas!

Advertisements

röd spinell

Röd diamant är ett extremt ovanligt material och i det antika Indien lär det ha varit förbehållet krigarkasten, så står det i alla fall beskrivet i gamla texter. Historiker av idag tror sig dock ha avslöjat att krigarnas röda rariteter var ett annat enkelbrytande material; röd spinell! Spinell är för övrigt ett mineral som i sin naturliga form kan likna diamant så förväxlingen är inte särskilt svår att förstå. Inte bara krigarna från förr utan också en av smyckskonstens främsta förkämpar under 1900-talet tycks ha gillat röd spinell. Det har nämligen dykt upp ett guldarmband av Suzanne Belperron med just den röda vackra stenen i huvudrollen. Rättigheterna till Belperrons smycken/formgivning innehas idag av Ward Landrigan, bosatt och verksam i New York. Spinellarmbandet som är baserat på ett av fransyskans mest kända smycken är nytillverkat i Landrigans regim och till salu på TEFAF, lyxmässan i Maastricht för den facila summan av $ 87 500. Naturligtvis är det kraftfulla armbandet iögonfallande och väldigt direkt i sitt tilltal men det är ändå något som känns fel eller inte riktigt belperronskt, nog arbetade väl den banbrytande fransyskan med mer subtila kontraster? Hur det än ligger till med den saken är det mer än lovvärt av Landrigan att sprida Belperrons evangelium!

Armband formgivet av Belperron på mitten av 1930-talet men fortfarande modernt, tidigare har vi sett det vackra guldarmbandet med smaragder men nu går det att köpa med röd spinell. Belperron skapade flera armband som ser ut som små diadem eller kronor, mest känt är kanske de fantastiska armbanden av blå kalcedon som Wallis Simpson bar!

Oemotståndlig bild av insidan på en röd spinell med virvelformationer av inneslutningar.

Snyggaste armbanden i blå kalcedon, för Simpson av Belperron. Även de skapades på 1930-talet.

 

belperron/calder

Suzanne Belperron skapade ett eget universum av skönhet i form av en väldans massa smycken. Den produktiva fransyskan lär ha tillverkat mellan tre- och  femtusen vackra och bärbara konstverk. Som den antikfantast av stora mått hon var gillade hon att skapa smycken i höghaltigt mjukt guld, precis som guldsmeder under antiken. Hon kallade sitt guld för “virgin gold” och skapade ljusa gyllene föremål som snabbt fick den patina som smycken av mjuka material får när de använts ett tag. Ett av hennes “signatursmycken” är de stela armringar med fasta motiv i rad som leder tankarna till små diadem eller kronor, hon leverade dem gärna i par. Den färgmässigt sensationella kombon smaragdgrönt och gyllene gult guld i 22kt förekommer i ett superflott armband av detta slag som Belperron skapade för Dorothy Paley, bara en av alla dessa märkliga förmögna amerikanskor som under mitten av 1900-talet definierade sig själva och tiden med sina yttre attribut. Amerikanskan i fråga finns för övrigt avbildad av ingen mindre än Matisse när hon bär Belperrons ikoniska och undersköna armringar. Alexander Calder, den store amerikanske konstnären, var samtida till både Belperron och Matisse med verkade ändå i en annan och aningens radikalare tradition. Ända sedan barnsben var han i det närmaste besatt av att skapa smycken av metallvajrar och andra medgörliga och töjbara  material. De första smycken han skapade, bara åtta år gammal, var ämnade att för hans systers dockor. Under sin karriär skapade han ungefär 2000 smycken, ändå är denna omfattande del av hans oeuvre beklagligt okänd. Precis som Belperron skapade Calder undersköna armringar som ser ut som kronor eller pampiga huvudbonader för små dockor. Mig veterligen träffades aldrig de eleganta giganterna men nog hälsar deras armband artigt mot varandra!

j

Mästerverk av Belperron…

...variation på samma tema!

…variation på samma tema, för Dorothy Paley…

Paley av Matisse med franska armringar.

Paley av Matisse med franska armringar.

Armring i silver av Alexander Calder

Armring i silver av Alexander Calder

Vacker bild av vackra smycken av en av 1900-talets främsta smyckeskonstnärer

Vacker bild av vackra smycken av Calder…

 

cartier, cartier…

Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen: jag ÄLSKAR Cartier. Under decennierna mellan de två världskrigen gick den legendariska firman från klarhet till klarhet och levererade mästerverk efter mästerverk till glädje och nytta för oss alla. Två stycken läckerbitar till broscher gick att inhandla på auktion i New York nu i december, den ena tillverkad av älsklingsfirman i fråga och den andra av den likaledes legendariska franska smyckestillverkaren Boivin som gjort ett festligt smycke av materialet från ett sönderbrutet eller dekonstruerat Cartiersmycke. Boivin är, bland annat, firman som Suzanna Belperron lämnade i början av 30-talet för att blomma kreativt i egen regi och många av Boivins mästerverk från 20- och 30-talen bär Belperrons insignier. Hur som haver, Boivinbroschen som klubbades för några veckor sedan föreställer en elefant av platina och diamanter som kånkar på en last med grenverk av rubiner och smaragder. Broschen tillverkades för säljarens räkning år 1939 när hon tröttnat på ett så kallat Tutti-Frutti armband som hon inhandlat fyra år tidigare hos Cartier.

Stark och ädel elefant

Stark och ädel elefant

Tutti-Frutti kallas de färgstarka smycken som Cartier tillverkade av huvudsakligen graverade smaragder, rubiner och safirer som införskaffats av Jacques Cartier i Indien. På 20- och 30-talen var det ett måste i vissa kretsar att ha ett Tutti-Frutti smycke och de undersköna föremålen äger idag absolut klassikerstatus och frågan är om det var ekonomiskt försvarbart att stycka upp armbandet, hur som helst såldes den läckra broschen för nästan två miljoner kronor! Cartierbroschen som klubbades på samma auktion är också den från Tutti-Frutti eran/yran och är en riktig skönhet med en stor graverad smaragd i huvudrollen, för övrigt från samma inlämnare som Boivinsmycket. Många av de fantastiska “indiska” ädelstenar som Cartier fick möjlighet att arbeta med hade sitt ursprung i samlingar som formats i det enorma muslimska mogulriket som när det var som störst täckte stora delar av dagens Indien, eftersom att grönt är en central färg i muslimsk idétradition blev smaragd en av de högst värderade ädelstenarna i det stora riket. De graverade smaragder som finns kvar från moguleran är ingenting annat än små men intensiva underverk och det är just en sådan grön skönhet, infattad i en brosch av Cartier, som såldes till någon lycklig. Den ädla blomman betingade ungefär fyra och en halv miljon kronor!

Makalöst föremål!

Makalöst föremål!

juveler

Det sägs ju ibland att grönlänningar har en uppsjö ord för snö som tillsammans täcker upp alla olika skepnader och varianter som den vita nederbörden kan dyka upp (ner) i. I 30-talets Paris fanns det istället en väldans massa ord för alla de olika sorters smycken som fanns i modets eviga huvudstad under det tumultartade 1930-talet. Haute joaillerie, bijouterie, joaillerie, orfevrerie, bijou de fantaisie, toc, bijou de theatre…Det snurrar åtminstone i min skalle inför alla sköna men snåriga begrepp. 1930-talet var en omvälvande period i smyckeskonstens historia och de många begreppen avspeglar på något sätt alla nya idéer och behov. Den fantastiska men komplexa Coco Chanel var onekligen en katalysator i sammanhanget, precis som hon förändrade klädmodet var hon också delaktig i smyckeskonstens radikala förändringar och expansion mellan de två världskrigen. Till exempelvis tog hon avstånd från de traditionella materialvalen för smycken och lät ibland sig själv och sina kunder smycka sig i syntetiska ädelstenar och pärlor i smycken som inte gjorde anspråk på att vara bara kopior av “äkta” smycken utan verka i en egen och också värdefull men inte så dyr genre. Idag är det svårt att förstå att klassiska smycken av konstnärer som Verdura och Belperron ansågs radikala och oortodoxa i material och färgval men på 30-talet representerade de en ny smycketyp i gränslandet mellan haute joaillerie och bijo de fantaisie.  Coco Chanel och andra kvinnor i samma kontext blandade friskt och använde smycken av olika slag; imiterande, nyskapande, traditionella, dyra, billiga, höga och låga. Chanels enorma smyckessamling lär ha varit ett sammelsurium av färger och typer och kanske var det hennes eklektiska samling som gav upphov till den nya språkrikedomen! Hennes smycken följde alltid med på hennes resor nedpackade i en enkel kappsäck, dess enorma värde till trots vägrade hon att försäkra sina smycken och lär dessutom ha haft en nonchalant inställning till de flesta av dyrgriparna. Det lär ha hänt regelbundet att hon tappade bort sina smycken och när hon blev förbannad hände det till och med att hon bokstavligen slängde dem i havet! Ett smycke värdesatte hon dock väldigt högt, en lillfingerring med en gul topas som hon fått av sin vän, älskare och medhjälpare Balsan.

Coco skapar smycken.

Coco skapar smycken.

Svårt att förstå hur dessa klassiska skönheter ansågs radikala på 30-talet då Verdura skapade dem för Coco Chanels räkning.

Svårt att förstå hur dessa klassiska skönheter ansågs radikala på 30-talet då Verdura skapade dem för Coco Chanels räkning. På den tiden användes fortfarande begreppet halvädelstenar, Verduras färgprakt med huvudsakligen ganska billiga färgstenar kontrasterade mot alla de vita smycken som fina damer bar under la belle epoque, förfinade smycken i vita metaller med vita diamanter och pärlor.

Coco med sitt Verduraarmband

Coco med sitt Verduraarmband och pärlor pärlor…

 

 

suzanne, suzanne

Paris modescen under 1930-talet var ett myller av kreativa begåvningar och på mitten av scenen fanns såklart Coco Chanel som elegant revolutionerade kvinnomodet för alltid. Varför klä sig för den manliga blicken när man kan klä sig bekvämt resonerade hon och klatschigt avfärdade hon också den traditionella smyckeskonsten med diamanter och andra traditionella ädelstenar som användes av mer eller mindre rika män som gåvor till kvinnor som ett bevis på status och rikedom. Vilken är skillnaden, undrade Chanel retoriskt, mellan att bära värdefulla diamantsmycken som en man skänkt och att hänga en prislapp kring halsen som redogör för ens förmenta värde som kvinna. När hon fick en pärlcollier från Cartier i gåva från en bemedlad vän undrade hon från vilket kvarter (quartier) de förmodligen fantastiska pärlorna kom ifrån för att liksom markera ett avståndstagande från den traditionella smyckesvärlden. I samma kretsar som Chanel, och med samma attityd, fanns smyckesformgivaren Suzanne Belperron vars smycken bland annat prytt modelejon som Chanel, Schiaparelli och Vreeland.

Bild av Belperron med smycken av henne själv

Bild av Belperron med smycken av henne själv, ett clip i jumperns ringning och en ring på lillfingret, år 1934. Porträtt av Horst P. Horst.

Schiaparelli, också hon med clip av Belperron.

Schiaparelli, också hon med clip av Belperron år 1935 i en bild från Vouge.

Belperron föddes år 1900 och växte upp i gränslandet mellan Frankrike och Schweiz i den del av Alperna som bär det fantasieggande namnet Jurabergen. Trakten är extremt rik på mineraler och olika bergarter och Belperron föddes in i en familj av stenslipare och hamnade helt naturligt i ädelstens- och smyckesbranschen. Hon fick sin formella designutbildning i Besancon men hamnade snart i Paris där hon år 1917 hamnade på den legendariska firman Boivin, en firma med expressväg direkt in i modeeliten. Herr Boivin var nämligen gift med den legendariska modeskaparen Paul Poirets syster och den intellektuella och kreativa eliten valde sina smycken från maison Boivin. År 1931 avbröt Belperron samarbetet med firman efter en schism med änkan Boivin som styrde firman med järnhand och tyglade Belperrons kreativitet. Belperron kände sedan tidigare den judiske ädelstenshandlaren Bernhard Herz och dessa två slog ihop sina säckar både privat och yrkesmässigt och resten är, som man brukar säga, historia. Herz lät Belperron blomma upp och några av hennes absolut bästa smycken skapades under deras samarbete. 1983 gick hon ur tiden 83 år gammal, Christies auktion med hennes privata smyckessamling år 2012 och Sothebys auktion 1987 med Wallis Simpson smycken som bland annat innehöll några av Belperrons bästa smycken breddade drastiskt fransyskans publik, länge var Belperrons supereleganta smycken en angelägenhet för en mindre krets av väldigt modeinitierade kvinnor. Har man väl blivit bekant med hennes formgivning och smyckesvärld går det inte att ta miste, man känner direkt igen ett smycke som den vassa fransyskan skapat. Hon signerade aldrig sina smycken utan lät sin typiska stil vara signatur. ”My style is my signature” sa hon självmedvetet, och rättvist, men säkert var det också därför det tog ganska lång tid för omvärlden att få upp ögonen för hennes geni. Idag är det inte möjligt att köpa ett smycke av Belperron utan att ha en mindre förmögenhet i beredskap. Rättigheterna till hennes smycken och formgivning innehas idag av Ward Landrigan som tillsammans med sin son säljer nytillverkade och äldre Belperron-smycken på 5th avenue i New York. I förordet till en nyutkommen bok om Belperron skriver Karl Lagerfeld, som samlar på hennes smycken, väldigt träffsäkert att Belperrons konst är en välbalanserd mix av praktfullhet och återhållsamhet. ”A humble splendour” säger han i den hyllande texten och visst förefaller väl det uttrycka själva essensen i den elegans som bland annat riktigt bra smycken har.

Bild av Karl Lagerfeld med smycken av Belperron från hans samling. Från magasinet Architectural Digest år 2012.

Bild av Karl Lagerfeld med smycken av Belperron från hans samling. Från magasinet Architectural Digest år 2012.

Belperron!

Belperron!

Belperron, clip av bergkristall med diamanter och emalj.

Belperron, clip av bergkristall med diamanter och emalj.

Mästerverk i rökkvarts, det går inte att vara coolare än detta armband!

Mästerverk i rökkvarts, det går inte att vara coolare än detta armband!

Monter med nytillverkade Belperronsmycken.

Monter med nytillverkade Belperronsmycken.

Belperron var verksam ända in på 1970-talet så hennes produktion spänner över flera stilepoker men som en röd tråd genom allt hon gjorde löper hennes särpräglade lek med olika texturer och ytor och den alltid sensuella touchen i färg och linjespel som som gör hennes smycken så exceptionellt taktila och direkta. Om någon ber mig att snabbt associera till hennes namn dyker först det ljuvligt lavendelfärgade garnityret upp som hon skapade åt Wallis Simpson 1937. En fantastisk tvåradig choker med ett stort och mjukt bladformat lås tillsammans med ett par aningens coolare armringar och ett par örhängen i samma form som collierlåset är idag en ovedersäglig klassiker i smyckessammanhang. Förra året såldes återigen de monokroma mästerverken hos Sotheby´s. Armbanden såldes för $526 000 och halsbandet för $430 000, 1987 gick samma smycken att förvärva hos Christies för $180 000 och $146 000. Det är alltså inte vem som helst som kan klä sig i Belperrons skapelser!

Wallis Simpson

Wallis Simpson i smycken av Belperron.

huh

Beryktat halsband av calcedon, små safirer och diamanter från år 1937.

Snyggaste armbanden i blå kalcedon, för mrs Simpson av Belperron.

Snyggaste armbanden i blå kalcedon, för mrs Simpson av Belperron.

Långt fram i associationsleden står också det typiska våg- och spiralformade linjespelet som är så typiskt för smycken av Belperron, arkaiska och hypermoderna samtidigt definierar den mjuka linjen hennes konst. Sen såklart, de stora krävande armringarna som bland annat Vreeland gjort till sitt signum. Redan 1936 introducerade Vreeland Belperron för den amerikanska publiken i flera av sin kolumner för Harper´s Bazaar. Ett av Belperrons mest kända smycken är också skapat direkt för den legendariska moderedaktören och är förvisso en triumf för den stränga Art Déco stilen men ändå, de avsmalnade och förfinade geometriska formerna och leken mellan olika ytor som pekar direkt ut Suzanne Belperron som den enda möjliga upphovskvinnan.

Armband i bergkristall och diamanter, silver och platina från mitten av 1930-talet för Vreeland...

Armband i bergkristall och diamanter, silver och platina från mitten av 1930-talet för Vreeland…

...1938 var armbandet på nattklubb med Vreeland i New York. Kan det bli flottare?

…1938 var armbandet på nattklubb med Vreeland i New York. Kan det bli flottare?

Inte bara hennes smycken har den sanna konstens integritet utan även hennes personlighet vittnar om en alldeles ovanligt stark känsla för stil om man får använda det begreppet i sammanhanget. Bernard Herz som var av judisk härkomst mördades i Auschwitz och hade under ockupationen skrivit över hela firman på Belperron. Hans son Jean Herz, som fängslats som krigsfånge och lyckats dölja sitt judiska påbrå överlevde kriget men hade förlorat allt. Hans familj var till stora delar utplånad, i livet fanns hans syster som han alltid varit ovän med och hans hustru i Paris som ville lämna honom tillsammans med deras femårige son som inte längre kände igen sin far. Fastigheter, tillgångar och familjefirma var konfiskerade och bilen, det enda han hade kvar, exploderade när han skulle starta den. Såklart korrekt men ändå storartat återbördade Belperron den del av firman som hon övertagit från Jeans far. De bägge samarbetade ända fram till 1974 då de valde att stänga butiken.

kj

Brosch i platina av Belperron med typisk linjeföring.

Magnifik brosch

Magnifik brosch av en av 1900-talets främsta formgivare, platina och diamanter.

persisk pippi!

Stiliserad persisk pippi som kvittrar till oss från antiken! Belperron älskade antiken och använde gärna guld i 22 kt för att få samma finish som antika guldsmycken.

 

Belperron/Yazzie

I dessa tider när människor igen längtar efter barriärer och gränser mellan kulturer och länder kan man behöva stanna upp och titta på sådant som tycks förena oss. En ny bok om Suzanne Belperron har landat på bokdiskarna och bland alla däri avbildade smycken som den säregna och innovativa fransyskan skapade under sin långa karriär, mitt i navet av det kreativa Paris mellan världskrigen, föll min blick på ett ljuvligt turkosarmband. Och se, det är nästan på pricken likt några av de besjälade smycken som navajoindianen Lee Yazzie skapat i en helt annan kontext långt ifrån 1930-talets Paris. Belperrons armband tillverkades tidigt 30-tal när hon var anställd på den judiskägda ädelstensfirman Herz, ett företag som hon modigt höll under sina vingars beskydd under den nazistiska ockupationen och förblev trogen ända till sin död. Det var sannerligen många kvinnor i smyckesbranschen som vågade visa stort mod i Paris under ockupationen! Lee Yazzies makalösa armband är skapade på 1980-talet i sydvästra USA och är mästerliga hyllningar till majs och majskolvar, en gröda som är central i navajokulturen. Tänka sig bara att två så skenbart åtskilda personer har skapat smycken som är så nära varandra!

Armband av Belperron i 22 kt guld,

Armband av Belperron av fin turkos och intrikat väv av guld i 22 kt.

Magnifik hyllning till majs!

Lee Yazzie, magnifik hyllning till majs! Också det en intrikat guldkonstruktion med turkos, de mörka bitarna är turkos med en tät väv av mörka ådror från fyndigheter i nordvästra USA.

huh

Av samma mästare men med korall i guld…