Född sofistikerad

Ingen smyckestillverkare är så förknippad med New York som Tiffany, och om Elsa Peretti är disco-erans New York så är Paloma Picasso hip-hopens New York! Den ständigt hyllade Compton-bördige rapparen Kendrick Lamar väljer precis som många andra artister numera smycken från den gamla anrika amerikanska smyckes-institutionen, numera med fransk ägare. Den omtalade törnekronan som dök upp på Lamars huvud förra året skapades av Tiffany och när han tokhyllades på den senaste Grammy-galan sportade han, sannolikt mycket medvetet, en brosch av Paloma Picasso. Paloma Picasso är såklart dotter till Pablo Picasso och tycks ha ärvt sin kända pappas konstnärlighet. År 1980 värvades hon till Tiffany, samtidigt som hiphopkulturen började få internationell uppmärksamhet från att ha varit en ganska obskyr angelägenhet för några få i vissa delar av New York. Picasso gillade att arbeta stort och färgstarkt och hennes konstnärliga uttryck är lika starkt som hennes blick. Stort är också i regel fallet med de smycken som hiphopare använder. I en intervju med den legendariske Slick Rick, en av de viktigaste gestalterna i hiphopens stilhistoria, pekar denne ut New Yorks gatugangsters när han beskriver sin stil och hur han han hos dessa hittade inspiration till sin kända smyckes-garderob. Storleken tycks ha haft betydelse, “they would have shit as big as a fax machine and it was all ice” och storlek XXL är också essensen i Slicks stil. Såklart måste Picasso ha gillat den kraftfulla hiphop-estetiken vilket är tydligt inte minst i en del av de fantastiska guldcollier hon formgav i mitten av 1980-talet. Givetvis omfamnade hon också graffitikulturen, och det i en tid när graffitikonstnärer ansågs vara grovt kriminella. En av de broscher som Lamar prydde sin keps med på musikgalan är Picassos 1980-tals hyllning till graffiti-kulturen, döpt till “Scribble” (klotter) måste den ha varit ett självklart val för den medvetne och alltid elegante och sofistikerade Kendrick Lamar.

Krona med 8000 diamanter, Tiffany för Kendrick Lamar

Lamar med broscher på keps

Kung Rakim i guld och Dapper Dan

Paloma Picasso i egendesignad kedja i mitten av 1980-talet

Slick Rick The Ruler

Art Smith och retrofuturism

När jag nyligen och för första gången ramlade över begreppet retrofuturism vindlade mina tankar till ett av amerikanen Art Smiths mest iögonfallande smycken – en stor bred kragliknande collier i fint bearbetad mässing. Halsbandet skapades år 1950 men finns vackert avbildat på ett senare fotografi med den legendariska blaxploitation-skådespelerskan Tamara Dobson, kanske mest känd för sin roll som den eldiga agenten Cleopatra Jones. Halsbandet skapades på beställning av en känd psykiater på Manhattan som ibland brukade bära det på något av de många cocktailpartyn som hon arrangerade för eliten på Upper East Side – det är idag okänt var smycket finns. Det eleganta halsbandet ser ut som en klingonkrigares mundering i Star Trek-äventyren som ju dagens datum uttrycker en något åldrad vision eller fantasm om hur en framtida rymdkrigare ser ut – en retrofuturistisk idé. Och visst ser Tamara Dobson ut som en fantastisk rymdamazon i en bortomgalaktisk framtid. I den ambitiösa katalogen till den omfattande smyckesutställningen som The Met arrangerade 2018/19 skriver en av författarna i anslutning till resonemang kring den modernistiska tradition som Art Smith var en del av att “Jewelry pushed well beyond the role of adornment into that of activator of drama and metamorphosis and signifier of subversive desires.” Att smycken kan omdefiniera och skapa kraftfält runt den mänskliga kroppen är en av dess många styrkor – de låter oss leka med olika idéer om vad en människa kan vara samtidigt som de bottnar i ett evigt och kraftfullt behov att utrycka sig konstnärligt i ädla metaller och stenar – se där en kombination som förefaller vara ett så kallat vinnande koncept. I den suggestiva men svårforcerade texten “Ornament” från 1939 beskriver den indiske historikern A.K Coomaraswamy hur begreppet “ornament” har utvecklats och förändrats. I den klassiska, och viktiga, texten gör han en resa från mångtusenåriga texter från olika kulturer till den moderna epoken och visar hur “ornament” ursprungligen och i ett flertal kulturer bland annat använts för att beteckna ett tillstånd när en människa med hjälp av smycken, ett kroppsligt ornament, transcenderar och övergår till någonting slutgiltigt och fullkomligt – inte sällan någon form av extatiskt religiöst tillstånd. Idag används begreppet i smyckesammanhang ofta för att beskriva en sorts ytlig fernissa som inte väsentligt förändrar en människa på djupet och som exempelvis i arkitektur- och konstsammanhang inte sällan anses vara någonting som bör avlägsnas för att essensen ska kunna framträda. Texterna i den omfattande katalogen till Met-utställningen speglar alla en föreställning om att smyckeskonsten äger djup och är av stor vikt, en föreställning som blivit mer framträdande under de senaste decennierna och som också tycks rimma väl med vad smycken tidigare i vår historia ansetts kunna vara – ett ornament som blottar vårt djup och som kan fullända oss.

Tamara Dobson i smycke av Art Smith